Göteborgs Mekaniska 
Verkstad AB

Skriven av Victor Rydberg och publicerad i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning

Förord
Varvshistoriska Föreningen i Göteborg publicera r en artikel skriven någon gång på 1870-talet av författaren Viktor Rydberg. Han ser med humanistens ögon på alla de nya tekniska nyheterna som ser dagens ljus. De olika maskinerna som konstruerades förenklade naturligtvis människorna tillvaro. Man kan fråga sig vem är herre och vem är slav idag, maskinen eller människan?

Jüri Kiviloo 

Negerslafveriet tillhör en förfluten tid. Det anträf­fas, t.e.x. i Nordamerikas sydliga sta­ter. Men det är utdömt och det skall försvinna. Det var i medeltiden ett straff för vissa slags för­brytare att bära en död hund, tilldess han förruttnat. De samhällen, som ännu bibehålla negereslafveriet, likna sådane förbrytare. De inandas den ruttnade institutionens giftiga ångor och gå moraliskt under. Tiden nalkas, då menniskan icke behöfver göra sin medmenniska till slafar, ty hon har funnit andra slaf­var, som äro barn af hennes anda, men likväl icke menniskor, icke odödliga varelser, som kommit till verlden för ett annat mål än blott det materiella trä­landet. Dessa nyupptäckta slafvar äro jettestarka  väsenden med lemmar af jern och med lungor, som andas eld. Deras föda växer icke på de åkrar, som gunga i solskenet gyllene skördar utan hemtas ur en vegetation, som i tusen sinom tusen år stått un­der jorden och skördas ur grufvornas natt. Fastän starka som jettar, fastän i stånd att bräcka en jernstång, som vi ett stycke glas, äro de lydiga som lam och uträtta utan knot, om än med mycket buller, hvad som åligger dem. De äro förträfftliga, aktnings­värda väsen. Jag gjorde orätt uti att kalla dem slafvar. De äro tjenare, men icke slafvar. De låta icke fortrycka sig. Vid minsta försök dertill springa de i luften, spridande död och förfärelse öfver för­tryckaren. De tåla tryck — så eller så många skal­punds tryck pr qvadrattum — men icke förtryck. Det minsta våld mot sin natur bränna de genast. De äro villiga och goda, men sjelfständiga tjenare. De äro äfven i det fallet en föresyn för sin herre, menniskan. Lefve derföre maschinen! Heder åt de instituter, der han bildas och uppfostras!

Det äldsta institut af detta slag i Göteborg är hr Alexander Keillers. Och likväl är dess födelseår icke längre tillbaka än än 1847. Men hvilken  mängd hyggliga elever som Keiller under denna tid bildat! Tjugosex af dem hava valt sjön till vita genus och i gestalten af ångbåtar gått att klyfva både söta och salta böljor när och fjärran. Sex andra skola snart underkastas afgångsexamen, för att beträda samma bana. Andra åter hafva haft smak för tekniska yrkena. samt vunnit anställning dels som ångmaschiner vid bomullsspinnerier, sockerraffinaderier o.s v., dels som hydauliska pressar, turbiner, triss-verk m.m.. Några hafva egnat sig specielt åt  upplysningens sak och blifvit använda; vid gasverken, t.ex. vid det i Norrköping; andra af hr Keillers elever hafva just under denna tid gått theologiska vägen (de äro icke mindre än 47 stycken) fungera nu välbeställde och högt uppsatta kyrko­klockor. “Vicos voco, mortuos plango, sulphuca fraags”  ropa de nu över jorden.

För att tala i vanlig redogörelsestil har under de senaste fem åren tillverkningen vid verkstaden uppgått till ett värde af 2,333,130 Rdr Rmt. och i medeltal hava 300 arbetare stängigt varit sysselsatta. Vår planche framställer I bakgrunden Otterhälleberget med de derunder belägna verkstadsbyggnaderna. Till venster syns den ena flygeln af Hotel Garni. Till höger ångskorstenen till Rosenlundsfabriken, och ännu längre bort, liksom utstött från denna leende tafla höjer sig fångtornet Kronan från bergsspetsen likt en förstenad varning.

Viktor Rydberg